Morgonen är hans bästa tid. Det har det alltid varit. Han har alltid varit uppe tidigt. Han åker till jobbet tidigt, kanske två timmar innan arbetstiden egentligen börjar. Han gillar lugnet där då, ingen annan har kommit än. Han fikar och sätter igång med sin arbetsuppgifter. Man får så mycket gjort då ingen kommer och stör.
På fritiden är det sommaren som är hans bästa tid. Tidiga sommarmornar åker han ofta ut till sitt båthus. Så också den här morgonen men allt är annorlunda nu. Han parkerar bilen och går stigen som leder ner till båthuset. Solen står redan högt på himlen fastän klockan just passerat sex på morgonen. Han tittar upp mot himlen. Här ute vid havet är det helt molnfritt, himlen är blekblå och högt däruppe kan han se en flock måsar som flyger inåt landet. De flyger så högt att man egentligen inte kan urskilja att det är just måsar men deras ständiga skränande når ner till honom så han vet. Han vet också vart de är på väg, de ska till stadens soptipp. Där tillbringar de dagen och letar föda bland soporna. Det är mer givande än att försöka fiska, det finns så lite fisk att fånga för måsarna numera. På eftermiddagen kommer de flygande tillbaka ut över havet, han har sett det flera gånger. Det är som om de åker till jobbet och sedan hem igen vid arbetsdagens slut. Det är i början av juni och det är varmt och skönt, naturen grönskar och är full av liv. Allt är skönt men för honom är allt annorlunda nu, allt är svart nu.
Han rundar den lilla klipphällen som skjuter ut ur grönskan till vänster om stigen. Han stannar till, böjer sig ner och smeker hällens lena och varma yta som sökte han en närhet. Plötsligt brister han ut i gråt. Hulkar högt, ensam där på stigen. Genom tårarnas slöjor ser han sjön där framme till höger. Han ser svanparet simmande i vasskanten. Han ser båthuset där hans båt ligger. Ingen finare träbåt finns att skåda. Det var dyrt att köpa det där båthuset. Och det var dyrt att renovera den gamla fina båten. Bordläggningen i fin gammal furu och de noggrant formade ekspanten hade varit i bedrövligt skick när han köpte båten. Motorn var helt slut. Så det hade kostat mycket pengar att rusta upp den. Men han var duktig med sina verktyg och nu var båten i allra bästa skick. Han hade djupa känslor för sin båt. Men det hade kostat, pengar som han inte hade. Hans inre driv var ändå starkt, så starkt att han ordnade pengar på alla vis. Först hade han lyckats få ett lån på banken och sedan hade det blivit massor av smålån. Inte hade haft någon tanke på att alla lån skulle betalas.
Han stiger in i båthuset. Solens strålar letar sig in under sjöportarna och spelar som en eld i skrovets sida. Vågskvalpet mot bordläggningen sprider ett rofyllt ljud i båthuset. Men någon ro uppfyller inte honom. Där till vänster på bänken ligger hans förtvivlan, brevet från kronofogden. Han läste det igår, allt är slut. De ska ta hans båt, hans liv från honom.
Snabbt lösgör han båten och styr ut ur viken. Solens strålar glittrar i de små vågorna bort mot horisonten. Han hör bruset från båten svallvågor, motorn arbetar tyst och fint. Långt ut på havet ser han ett fraktfartyg som passerar förbi på väg söderut. Det är så långt ut så att det nästan liksom hänger på horisonten. Himlen är helt blå, nästan molnfri. Solen gassar, måsar svävar högt ovanför honom där han styr ut mot öppet hav. Allt är sagolikt vackert men för honom är allt svart nu.
Långt till havs där land bara blir till en tunn strimma i horisonten stannar han båten, slår av motorn och sätter på en kanna kaffe på gasolköket. Båten gungar sakta i sidled i de lätta dyningarna. När kaffet kokat upp stänger han av gasolköket och böjer sig ner i luckan under köket och drar loss slangen från gasoltuben. Ett pysande ljud överröstar bruset från havet. Så sitter han där och tittar ut över havet och dricker sitt kaffe. Han kan känna en unken lukt från gasolen som fyller hans båt.
Inte ska de få ta min båt, säger han högt och så drar han tändstickan mot plånet.