Han var fem år då mannen kom in i hans liv. Mannen som kom att bli hans fadersgestalt och som han under sin uppväxt helt naturligt kom att se på som sin pappa.
I de unga åren uppfattade han aldrig att det fanns några problem med hans pappa men i de tidiga tonåren blev han mer och mer varse om att hans pappas sätt ibland förändrades. Pappan blev okontaktbar, svamlande och fick en tom vattning blick. Då han blev några år äldre förstod han att pappan drack och blev full. Han kunde vara full i flera veckor i sträck och de veckorna var de hemskaste veckor han visste om. Då höll han sig hemifrån eller på sitt rum för att slippa se och slippa utsättas för det.
Men vardagslivet måste ju fungera. Han skulle gå i skolan i och pappan skulle till sitt jobb. Så de åkte de fem milen till staden tillsammans, varje morgon och varje kväll. Inte mycket blev sagt under resorna. Pappan körde, full eller nykter. Alltid lika tyst och känslolös. Där i passagerarsätet i bilen bredvid pappan var den värsta platsen på hela jorden.
En dag, på väg hem till byn från staden, så hände det.
I en svag vänstersväng så följde inte bilen vägen utan körde utan att sakta in av vägen och rullade ner i diket. Vindrutan gick sönder och gräs och grus sprutade över honom. Det brakade och gnisslade och till slut stannade bilen. Han vred på huvudet och mötte pappans tomma vattniga blick. Det var tydligt, han hade i fyllan kört av vägen.
Allt samlat obehag och besvikelse rann upp i honom. Han slog med sina knutna nävar i pappans bröst och skrek gång på gång.
"Jävla, helvetes jävla skitmänniska! Jävla, helvetes jävla skitmänniska!"
Det var där och då som den där mannen slutade vara hans far. Han skulle aldrig mer kalla honom för sin pappa.