Karin
Karin gick fram till fönstret vid köksbänken, fönstret som vette mot gården. Hon blev stående och tittade ut mot uthuslängan ned mot ängarna. Hon böjde sig fram och skrapade bort imman som täckte för termometern. Det var kallt idag, minus tjugo.
Karin såg på Erlands ryggtavla där han gick i den upptrampade stigen i snön. På väg ut till hans kära snickarverkstad. Han brydde sig inte längre om att skotta, utan bara trampade ner snön i gången. Hans andedräkt ångade upp i den gråa kalluften.
Det snöade fastän det var så kallt. Små tunna glasbitar singlade ned från den mörkgrå skyn. De landade mjukt i snödrivorna men slets direkt loss igen av plötsliga vindbyar och yrde upp i ett snömoln som för en stund dolde Erland för henne. Så tog vinden ny fart utför uppfarten och förde med sig snöyran. Det såg ut som vågor av snö som vräkte sig fram över den isiga backen, rycktes fram och tillbaka, hastigt. Som av en osynlig kraft. Så avstannade vinden och återigen singlade glasbitarna stilla ned från skyn.
Karin svepte koftan tätare omkring sig. Det var mycket kallt inne i huset nu också. Den futtiga så kallade centralvärmen som Erland till slut hade byggt av gamla element han hade samlat på sig och sedan installerat runt skorstensmuren skapade ett starkt kalldrag underifrån köksskåpens otäta golvbrädor. Det gjorde att fastän hon eldade på i köksspisen och elementet var hett så det knappt gick att ta på så var det iskallt i luften så snart man rörde sig en liten bit från spisen. Det hade faktiskt hänt att det vuxit fram is på golvet underifrån skåpen efter ytterväggen. Erland hade efter Karins tjat till slut brutit bort skåpsockeln och tätat en del springor med urklippta bitar av konservburkar.
“Det hindrar ju råttorna också.” hade han sagt. Men inte blev det varmare, kalldraget var lika som innan. Och råttorna hittade in ändå.
Karins blick fastnade på blommorna i hennes fönster. Hon knep bort några torkade blommor och blad från azaleorna som växte i krukorna. Borstade bort en död fluga från fönstersmygen. Så tittade hon ut igen och såg den gamla bykstugan, den som förr i tiden, långt innan Karin kom till gården, hade fungerat som tvättstuga för de som bodde här då. Nu var den fylld med all möjlig bråte. Där stod rader av gamla trädgårdsredskap efter väggarna. Flera flyttkartonger fyllda med glas, porslin, prydnadsföremål och tavlor som Karin sorterat ut från huset då Erlands mamma till slut hade dött och de kunde flytta in efter henne. Och så fanns där lådor med gamla leksaker, leksaker som Karins son hade lekt med när han var liten. Det gjorde ont att tänka på de där lådorna.
Karin såg bort mot Erland igen, han var strax framme vid uthuset. På uthusväggen kunde hon se sina egna alster hänga. Karin älskade sommaren och trädgården. Då kunde hon ägna sig åt sin trädgård och att binda kransar och buketter av hennes egna blommor och de hon hittade i naturen. Växterna fyllde henne med stor glädje. Hon hade med åren fått en bra blick för att binda vackra kreationer och sådana var hennes stående gåva om hon någon gång blev bortbjuden. Hon var alldeles extra stolt över de dörrkransar hon band av renfana som hon sedan lät torka sakta i skuggan. De små fina blommorna behöll sin klara fina färg till långt in på hösten. Där på uthusväggen hängde fortfarande några kransar kvar och lyste gult i snöyran.
Hon såg Erland stiga in i snickarverkstaden och snabbt stänga dörren bakom sig. Erland höll sig för själv där i uthuset hela dagarna. Inte visste hon vad han sysslade med men varmt hade han. Han eldade i den lilla kaminen där i snickarverkstaden hela dagen. Karin kunde se en skymt av kaminen genom det lilla fönstret bredvid boddörren och såg lågorna flamma i den. Här inne i Karins kök var det iskallt fastän hon eldade på i den förbannade centralvärmen. När hon såg honom stänga om sig i snickarboden kom en tanke för henne som gjorde henne både rädd och alldeles varm.
“Jag önskar han vore död.”, tänkte hon.
Karin blev rädd. Hon ryste till av sin egen tanke. Sedan sköljde en våg av hetta genom henne, hon skämdes.
“Herregud, får man tänka så?”, sa hon till sig själv i sitt inre. “Vad är det jag tänker.”
Det sprakade till från elden inne i köksspisen. Karin rycktes ur sin tunga stämning, gick fram till spisen och lade in ett par vedträn till. Det var dags att börja med middagen. Hon plockade fram stekpanna och kastruller. Köttfärs, lök, ägg, potatis. Det skulle bli köttfärsbiffar. Medan hon stod där och donade med maten tänkte hon,
“Hur kunde det bli så här?”
Karin var en stadstjej, uppväxt i Linköping. Hennes föräldrar var båda lärare på universitetet och hennes uppväxt hade varit starkt präglad av akademiska synsätt och värderingar. På något sätt hade hon påverkats av sin uppväxtmiljö och var genuint intresserad av skolvärlden. Så när hon som sjuttonårig tonårsflicka erbjöds chansen att få arbeta som vikarie på en skola i en by några mil söder om stan hade hon tänt helt på idén och direkt tackat ja, utan att först kontrollera med sina föräldrar.
Hennes föräldrar hade dock tyckt att det var en bra erfarenhet för Karin innan hon skulle studera till universitetslektor och bli lärare på riktig. Och så gick flyttlasset till Ulrika skola, där hon fått hyra en liten stuga som låg på skolgården.
När hon mötte Erland första gången hade hon haft ett ärende. På gården utanför hennes lilla stuga stod en stolpe, en stolpe med inget på, bara en rostig spik. Byäldsten som hade visat henne på plats hade berättat att där suttit en vindflöjel men att den hade blivit förstörd av några busfrön. Hon hade också fått veta var mannen som tillverkat den bodde och det var på så vis som Karin först hade sökt upp Erland. Hon ville köpa en ny vindflöjel.
Erland
Erland plockade upp några avsågade brädstumpar från snickarverkstadens golv, gick fram till kaminen och öppnade luckan. Han släppte ned träbitarna i den varma glöden. Det sprakade till och lågorna tog genast tag i dem, fick ny näring och flammade upp.
Erland blev stående en stund och stirrade in i elden. Hans blick var tom och en stark känsla av tomhet fyllde honom, i tanken fanns inget.
Bredvid honom på snickarbänken stod ytterligare tre nybyggda vindflöjlar. Såna där med en gubbe och en gumma som rör sig då vinden driver träpropellern. Gumman vevar en slipsten och gubben bara står där och slipar en lie. Tre nya sådana hade han sågat, täljt, skruvat och målat. På hyllan i vedboden stod det redan tolv stycken likadana uppradade. Det var länge sedan nu som han hade sålt någon. Ingen visste nog längre att han tillverkade de här vindflöjlarna.
Erland stängde fyrluckan och satte sig ner på pallen där han brukade sitta och tälja till delarna till vindflöjlarna. Han tittade på de nya alstren och tänkte tillbaka. Han hade slöjdat så länge han kunde minnas. Det var hans slöjdande som hade fört Karin till honom. Han kunde se henne framför sig precis så som första gången hon kom in i hans liv.
Han tänkte tillbaka på det första mötet. Det var tidig vår och Erland hade varit till vedboden för att hämta in ved till sin mor. När han kom ut på gården igen så stod där en bil i grindhålet och en kvinna kom gående upp mot honom.
I Erlands huvud blixtrade det till, ett tydligt pirr spred sig från bröstet och rakt ned i skrevet. Han blev alldeles varm. Kvinnan var fantastiskt vacker, en uppenbarelse. Hon ser ut som en filmstjärna tyckte Erland. Hon kom där emot honom i sitt sköna böljande bruna hår, runt halsen en liten röd scarf knuten i en rosett. Hon knöt till sitt skärp i midjan samtidigt som hon närmade sig. Erland var helt betagen.
“Goddag”, sa hon. “Jag heter Karin och söker en man. En man som ska ha hemslöjdade vindflöjlar att sälja. Vet ni var jag kan finna honom, möjligen?”
“Jo, det vet jag nog.”, harklade han ur sig, lätt nervöst.
Kvinnan, som skulle bli hans maka och som hette Karin bad att få se på en flöjel. Erland visade henne in i snickarboden. Där tittade hon en stund på hans verk och kom med beundrande kommentarer. Kvinnan undrade om hon kunde få beställa en specialvariant där en liten katt skulle sitta bredvid den vevande gumman. Det lovade Erland att ordna men då måste hon komma tillbaka om två veckor för att hämta den.
Så kom det sig att deras första möte slutade med att hon, Karin, skulle komma tillbaka. Tillbaka till honom. Henne ska jag ha tänkte han när han såg henne stiga in och sätta sig i bilen.