Mitt första sommarjobb
Jag var 15 år. Året var 1968. Vi bodde i den lilla byn Ålbo mitt emellan Hedesunda och Gysinge. Nu närmade sig sommarlovet mellan 8:an och 9:an, Jag minns inte hur det gick till men min mamma hade ordnat ett sommarjobb åt mig. En chans att tjäna lite egna pengar. Jag såg fram emot det, det var spännande. På morgonen första arbetsdagen gav jag mig iväg på min moped. Mamma hade packat ner matsäck åt mig i sadelväskan. Fastän vi bodde mitt ute på landet så var det inte långt till mitt jobb, bara tre kilometer hemifrån låg Smedsäng.
Jag var 15 år. Året var 1968. Vi bodde i den lilla byn Ålbo mitt emellan Hedesunda och Gysinge. Nu närmade sig sommarlovet mellan 8:an och 9:an, Jag minns inte hur det gick till men min mamma hade ordnat ett sommarjobb åt mig. En chans att tjäna lite egna pengar. Jag såg fram emot det, det var spännande. På morgonen första arbetsdagen gav jag mig iväg på min moped. Mamma hade packat ner matsäck åt mig i sadelväskan. Fastän vi bodde mitt ute på landet så var det inte långt till mitt jobb, bara tre kilometer hemifrån låg Smedsäng.
Smedsäng var bara några få hus varav flera stod tomma. En gång i tiden när Sala-banan trafikerades med ångtågen och senare dieseldrivna tåg hade Smedsäng haft en tågstation. Det var en typisk stationsbyggnad från tidigt 1900-tal. Med liggande beige träpanel och med djupa takutstick som skulle ge väntande passagerare skydd undan regn innan tåget kom. Man hade hållit efter huset och det var i bra skick, nymålat och alla gammal utsirad snickarglädje fanns kvar. Även skylten ovanför dubbeldörren hade målats om. SMEDSÄNG stod det.
Det var där i det gamla stationshuset jag skulle sommarjobba för första gången. Jag gick in och träffade min chef. Han visade mig de olika arbetsmomenten som jag skulle utföra. Först lade vi upp ett djurskinn på ett stort plåtklätt bord. Det var svinläder berättade han. Sedan tog han fram ett metallstycke och en hammare.
”Se här, du ska börja med att stansa ut läderremmar med den här stansen.”
Han lade stansverktyget på skinnet och drämde till med hammaren, bank! Så lyfte han undan stansen och plockade ur två stycken lite olika läderremmar ur skinnet. Han visade mig hur jag skulle planera så att man fick ut mesta möjliga antal remmar ur skinnstycket. Sedan fick jag testa att stansa ut resten av skinnet. Efter ett litet tag hade jag fått in känslan och det gick rätt fort att stansa ut hela skinnet. Jag märkte att han var nöjd med mitt arbete.
”Nu ska jag visa vad du ska göra med remmarna. Först ska du montera ett metallspänne på den remmen med två hål i. Såhär…” sa han och visade mig.
”Sedan ska spännet nitas fast med två rörnitar. Det gör du in den här nitmaskinen.”
Han gick bort till en gammal stor maskin som stod i ett hörn. Han vek ihop remmen runt spännet och plockade upp två nitar ur en låda bredvid. Han tryckte nitarna genom hålen. Så lade han remmen mot ett mothåll i maskinen och höll ihop med tummarna. När allt hölls på plats med tummarna trampade han till på en pedal längst ned på maskinen och en spets åkte ner med en duns och böjde till den första niten. Pang! Så flyttade han till den andra niten och upprepade allt.
”Se till att tummarna inte är i vägen när du trampar på pedalen.” sa han. ”Då gör det förbannat ont.”
Han skrattade till.
Till sist visade han mig hur man trädde ihop den andra remmen med den första i spännet. Han höll upp dem.
”Ja, så har vi gjort en ställbar handlovsrem till Sandviks slalomstavar i stål.” sa han och kastade ner den i en stor kartong. Där låg den på kartongbotten alldeles ensam.
”Jag räknar med att du gör ettusen remmar om dagen, två sådana kartonger fulla varje dag, 500 stycken i varje kartong. Du får 16 öre per styck i lön.”
Okej, tänkte jag. Hur fasen ska jag klara av att göra tusen remmar på en dag. Men det var bara att bita ihop. Chefen stannade kvar hela den första dagen och övervakade mitt arbete. Jag var duktig på att förstå instruktionerna så arbetet flöt på och jag behövde bara fråga lite då och då. När arbetsdagen var till ända hade jag i alla fall fått ihop nästan en full kartong.
”Det här kan du nu.” sa han.
”Jag kommer inte att vara här hela tiden. Du får en nyckel och så jobbar du vilka tider du vill. Fast det måste bli minst två kartonger varje dag, så du ligger efter med en kartong nu.” sa han och skrattade.
När jag körde hem på mopeden så kände jag mig rätt nöjd ändå. Det skulle nog bli kul. Men 16 öre per styck, tänkte jag. Var inte det rätt lite. Hemma berättade jag om min dag för mamma och min styvfar. Han räknade lite på ett papper och brast ut,
”Va faan! Om du klarar den där takten så tjänar du 800 kronor på en vecka! Det är ju mer än vad jag tjänar på mitt jobb.”
Hmmm, 16 öre var inte så dåligt kanske.
När jag lärt mig alla momenten så kunde jag öva upp farten och snart klarade jag lätt av två kartonger per dag och lite till om det behövdes. Chefen kom in ibland och hämtade kartongerna och fyllde på med skinn, spännen och nitar. Annars var jag där själv hela dagarna.
Jag stansade flinkt ut remmarna ur skinnen, trädde på spännena och nitade. Men, så en dag hann jag inte flytta undan tummen innan jag stampade på nitmaskinens pedal.
Pang!
Jag skrek till högt och höll upp tummen. Den var alldeles platt och rakt igenom nageln satt en rörnit. Jag kunde se rakt igenom hålet i niten. Det gjorde förbannat ont, bultade och sved. Svärandes lindade jag om tummen med en trasa jag hittade. Så körde jag hem till mamma på moppen. Hon tog bort niten med en avbitare och plåstrade om min blödande tumme. Det blev inga fler remmar gjorda den dagen.
Sedan fortsatte mitt sommarjobb flera veckor till utan missöden. Den sommaren, på mitt första sommarjobb, tjänade jag 3000 kronor. Mycket pengar på den tiden, och många remmar. Nästan tjugotusen.