Vid en skrivövning var ingången ”Mitt skrivande som en plats”. Alltså, försök förmedla hur du känner inför ditt skrivande genom att beskriva en plats. Okej. Ja, mitt skrivande är en jobbig process. Jag vill gärna vara den vars penna bara dansar iväg över papperet men så är det verkligen inte. Men inför den här uppgiften kom uppslaget direkt och jag hade fullt flyt. Det var den 8 mars 2020 och så här blev det.
"Jag öppnar den rostiga dörren, jag måste ta i lite extra för att få upp den. Omedelbart förändras allt. Ett öronbedövande buller slår emot mig. Metall slamrar, maskiner ryter och ett högt skärande fräsande ljud ligger över alla andra ljud. Jag tvekar en sekund innan jag stiger in över den höga tröskeln, dörren sitter infälld i en större port och är liksom en lucka in till den stora lokalen.
Min blick vänds mot taket, högt däruppe kan jag urskilja två långa rader av starka lysrör. De lyser med ett starkt kritvitt sken. Ändå kan jag bara ana dem genom den tjocka oljiga rökdimman som finns i hela lokalen. Armaturernas konturer och kontrasten mellan ljuset och det mörka taket suddas ut, ljus och mörker blandas ut med varandra. Högt däruppe längs ytterväggarna anar jag också en rad med smutsiga fönster som släpper in lite dagsljus, bara lite dagsljus.
Jag sänker blicken och kan nu uppfatta fler detaljer. Längs den vänstra långsidan står en rad stora rostiga plåtkärl, de är riktigt stora. Människor i mörka skitiga overaller rör sig vid dem och de är som små kryp i jämförelse med de stora kärlen. Plåtkärlen står i en rad och försvinner i ett perfekt symmetriskt perspektiv in i den tjocka rökdimman. Kaskader av glöd sprutar då och då ur kärlen med ett kraftigt sprakande väsande, hotfullt, skrämmande.
Ett av kärlen tippar sakta nedåt mot golvet och en tjock glödande massa rinner ur kärlet och ned i en ränna i golvet i lokalens mitt. Krypen sticker in rakor på långa skaft i kärlet och rakar ut mer av den glödande massan. Det sprakar, gnistrar och en tjock tät grå rök bildas runt den glödande strömmen. Glöd hoppar ut och studsar runt på golvet omkring de små krypen. De verkar inte bry sig om det utan arbetar vidare med sina rakor.
En glödande flod bildas i rännan i golvet, den rinner sakta bort, längre bort i lokalen. Längst bort har massan stelnat till en tjock röd orm som snabbt ringlar fram i långa mjuka s-böjar över det smutsiga golvet. Till slut försvinner den eviga ormen i det tjocka oljiga töcknet. Det slamrar och dånar öronbedövande. Lukten av bränd olja och svedd metall stickar i näsan."